Att kliva in på Enes Talics herrfrisering på Första Långgatan är som att stiga in i ett litet frisörmuseum. Överallt finns föremål som vittnar om gamla tider: rakknivar, striglar, tvålkoppar och borstar, en torkhuv från trettiotalet, en amerikansk barberarstol från början av förra århundradet - och en kondomautomat från femtiotalet, komplett med tidsenligt innehåll.

Fram till 1959 fick inte automaterna placeras utomhus. Förr i tiden behövdes tillstånd för att sälja kondomer.

– Då kom kunderna in och frågade lite diskret om man sålde ”fågelholkar”, berättar Enes som fått de flesta av sakerna från sina kunder.

– Jag tycker att det är kul att ha de här gamla grejerna och ibland kommer lärare från frisörskolan hit med sina elever. Det händer också att turister från Tyskland och Danmark filmar här inne.

Enes själv har aldrig sålt fågelholkar, det var på företrädarnas tid. Salongen startades av barberaren Thure Roswall redan på trettiotalet. Till sin hjälp hade Thure ett antal tvålpojkar, en sorts lärlingar. En av dem, Erik Midensten, blev kvar och de två jobbade tillsammans till 1975 då Erik tog över själv. Men sedan 1995 är det Enes som äger och driver frisersalongen.

– Erik kommer fortfarande hit och klipper sig. Han tycker också att det är kul att de gamla kunderna kan fortsätta att komma hit. En del av dem har klippt sig här i 50-60 år, säger Enes.

Några av stammisarna har dessutom personliga kammar, borstar och saxar i egna fack i ett skåp i salongen.

– Mina kunder är som min familj. De känner sig hemma här och kommer tillbaka. Det går bra att komma i vanliga arbetskläder, eller som redaren Sten A Olsson eller andra chefer som är klädda i kostym. Trogna kunder är det bästa som finns, säger Enes och pekar längs väggarna där några av dem har sina porträtt inom glas och ram.

En är känd hockeyspelare och även gamle boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson finns på bild i salongen. Ingo klippte sig här då han arbetade som stensättare i Göteborg.

En annan av stamkunderna, Jonas, reser mycket på USA och har hjälpt Enes att få hem en riktig barberarskylt. En sådan där snurrande ”polkagris” med blå, vita och röda ränder.

– Vi har forskat länge efter en sådan. De riktiga skyltarna tillverkas i USA och den här kan jag ha i hur många år som helst. Det är fin kvalitet.

Ur högtalarna strömmar klassisk musik. Enes har gjort ett urval som ska vara avkopplande.

– Folk är mycket stressade i samhället idag. En kille som brukar gå här började snarka direkt när han satte sig. Han frågade mig efteråt om det är fler som snarkar? ”Ja, du är inte ensam” svarade jag, så nu kör han på för fullt, säger Enes och skrattar.

Personligt bemötande betyder mycket men också hantverket måste finnas på plats. Enes rakar ibland på gammalt, amerikanskt vis med kniv och varma handdukar, oftast i samband med bröllop eller vid svensexor. Då kan det vara tjugo, trettio personer i salongen med gitarrer och videokameror.

Jobbigt? Nej, bara kul tycker Enes och visar vidare i lokalen. De gamla barberarstolarna av märket Nike från början av femtiotalet har originalklädsel och är tillverkade i Eskilstuna.

– De är väldigt stadiga. Som en pansarvagn ungefär. Får man en kund som väger 120-130 kilo i nytillverkade stolar blir det så här, säger Enes och vickar med handen fram och tillbaka i luften.

– Men det här är bra grejer.

En kund kommer in, gör en cirkelrörelse runt huvudet och beställer ”satellitklippning” – snagg till lördagen. Enes skrattar och noterar i tidboken. En snagg är enkel och tar ganska kort tid, men vilka frisyrer är roligast att klippa?

– Mode kommer och försvinner, men gamla, klassiska herrklippningar med hårvatten, huvudmassage, bomull och talk – de kommer aldrig att försvinna, säger Enes.

Han kom till Sverige från Bosnien 1993, men tycker inte att det är så mycket att orda om. Nu är viktigare än då.

– När man kommer från ett annat land är det mycket att gå igenom. Men genom kunderna har jag lärt mig språket och kulturen. Dessutom får jag kontakter med andra yrkesgrupper. Det är bra.

Utanför salongen har Enes ställt upp ett bord och ett par stolar. På bordet en skål i form av en liten kärra med godis. Framför dörren ligger den röda mattan utrullad. Det är svårt att inte känna sig välkommen.

– Egentligen får man inte ha grejer ute på trottoaren men poliserna som går förbi här tycker bara att det ser trevligt ut. Jag tar ju in sakerna på kvällen.

Enes tar sin kaffekopp och tittar ut genom fönstret. Snart kommer dagens första kund, Rune från Mölnlycke. Också han en gammal stamkund.

– Folk går förbi här och snackar och hejar. Det är väldigt socialt, man kan sätta sig utanför och ta en kopp kaffe och prata. Jag är väldigt nöjd med det här. Sverige är ett fint, fritt land med bra folk. Men ibland glömmer människor hur bra de har det.

Namn: Enes Talic

Aktuell: Har drivit sin frisersalong i tio år

Ålder: 38 år

Familj: Fru och två barn

Bor: Brunnsbo

Intressen: Frisersalongen och familjen

Historien om ränderna på ”polkagrisen”

De röda, vita och blå ränder som pryder pelarna utanför frisersalonger har en lång historia som yrkessymbol. De sägs ha använts redan på 1300-talet. Förr var barberarna också kirurger och tandläkare, och en förklaring till ränderna påstås vara att en kraftig påle sattes i marken utanför barberarens/kirurgens dörr och patienten placerades i en stol framför. Medan han utsattes för åderlåtning, opererades eller syddes kunde han gripa tag i pålen för att kunna uthärda smärtan. Efter operationen hängdes de blodiga bandagen upp och vinden lindade dem runt pålen.

Skribent: Bo Ignell

Från GP Två Dagar 30 oktober 2010

Brad Pitt, George Clooney, Johnny Depp. Det räcker att titta på alla hakor för att se sanningen. Och från Hollywood, skivomslag och reklambranschens kontor börjar nu skägget växa fram i var mans ansikte igen. På 80-talet gällde slätrakat och tredagarsstubb, på 90-talet getskägg och nu får hipstermustaschen känna hård konkurrens från helskägget.

- Jobbar man på bank och som försäljare ska man fortfarande vara renrakad. Men jobbar man inom kreativa yrken får man vara ovårdad. Så det har börjat med ”reklamskägg”. Sedan har skägget börjat komma starkt med skogshuggarmodet med rutiga skjortor också, säger journalisten Axel Naver som driver Skäggbloggen tillsammans med kollegan Erik Olsson.

Så visst är det en trend.

Helskägg och rakning med kniv - två sidor av samma mynt med andra ord. Axel Naver förklarar.

- Man skulle kunna tro att det faktum att folk och skägg står i total kontrast till att man allt mer börjar raka sig med kniv. Men så är det inte. Det är en del av samma trend. Män har återupptäckt vad man kan göra med sitt ansikte. Det är mer accepterat att bry sig om sitt utseende nu.

Och samtidigt som allt fler yngre börjar odla skägg och gå till barberare för att frisera eller raka finns det en gammal stam som var vana vid knivrakning på 50- och 60-talen och nu tar chansen att fortsätta.

- Jag har kunder som är över 80 år och som rakat sig på den här salongen hela livet, säger Enes Talic, som i 15 år har drivit Eness frisersalong på Första Långgatan.

Salongen har funnits sedan 1932 och fungerar nu både som frisörmuseum, med skåp för kundernas rakskålar och nubbeflaskor, och som rakstuga med kunder som är pensionärer, kirurger, idrottsmän och svensexefirande festprissar.

- Sedan har jag fått hit många som vill ha rockabillystilen också. Du kan ju bara få de där skarpa kanterna med kniv, säger Enes Talic, glad för att rakningstrenden ökar.

- Men det finns problem också. Nästan ingen kan raka med kniv längre, eller lära ut. I Bosnien, där jag kommer ifrån, är det fortfarande en levande kultur. Men här lärs det inte ut på frisörskolorna längre.

Två artiklar i Göteborgs-Posten:

En artikel i Hallå Linnéstaden från Augusti 2011

På första Långgatan 14 är det raka vägen till forntiden. Vi snackar barberare. Frisersalong som förr.

Inte bara rakas eller klipps herrarna enligt gammal klassisk modell - Eness frisersalong är ett levande museum.

Det börjar redan utanför, innan vi går in för en pratstund med Enes Talic, mannen som tog över salongen 1995 och har drivit den sedan dess.

På gatan finns två vackra stolar, en röd matta, lite blomster - och så den klassiska rödvitablåa ”polkagrisen” på väggen.

Sedan urminnes tider en yrkessymbol för barberarna som för länge sedan också arbetade som fältskärer, alltså dåtidens kirurger, och det röda och vita sägs representera blodet på lakanet - som sedan virades rundt den påle som den (obedövade!) patienten krampaktigt höllt tag i för att på så sätt uthärda smärtan.

Det var Jonas, en av stamkunderna, som under en resa i USA kom över polkagrisen, en dyrgrip som Enes Talic vårdar ömt.

1. -Jag är jätteglad över den: var du än är i världen, om du så är i Kina och inte kan språket, så känner du direkt igen dig när du ser en sådan, berättar Enes som just satt upp den igen efter lunchen.
   

2. -Jag vågar inte ha den uppe när jag inte är här, stolarna tar jag in också, annars stjäls det. Tyvärr.
   

Så vad är det då som är så speciellt med Eness frisersalong, mer än den vackra och inbjudande utsidan?

Tja allt. Du kan låta ansikte och skalp behandlas på traditionellt vis, till exempel med rakning som den gjordes när barberarstugorna hade sin storhetstid. Enes Talic erbjuder äkta amerikansk rakning med varm handduk, rakkniv och rakborste, han tillhandahåller också klassisk herrklippning med tillhörande huvudmassage - och behöver mustaschen vaxas står han till tjänst med produkter för det också.

Men Enes, är inte ditt klientel på utdöende?

1. -Nej, inte alls. Det går i arv, jag har flera kunder som tar med sina barn.
   

Män som Stena-bossen Sten A Olsson, stjärnkrögaren Leif Mannerström med flera får en så kallad klassisk klippning.

Berätta Enes - vad är det?

1. -Rena, fina kanter, sådana som man får med kniv. Lite gammaldags, om man vill se riktigt presentabel ut. De klippningarna kommer aldrig att försvinna.
   

Enes klipper bankfolk, redare, affärsmän, urtypen för de som inte vill svänga av från den klassiska vägen.

1. -De ska se ordentliga ut när de ska göra affärer. Då kommer de till mig först, så jag får höra mycket.
   

Med rötter från 1932 är Eness frisersalong känd i Göteborg, guiderna berättar om den för turisterna, och det händer att Enes klipper en tysk eller dansk som han känner igen - som alltså kommit tillbaka.

1. -Läget. Alldeles vid Stenas Danmarks- och Tysklandsterminal, berättar han.
   

Kunderna är lite av Enes storfamilj, de känner sig hemma, kommer tillbaka. En del har till och med sina porträtt på väggarna. Förre Frölundastjärnan Patrik Carnbäck är en av dem. Men den gamle hockeyliraren (numera agenten) får ursäkta, ett än mer känt ansikte på bild är Ingemar Johanssons. The Champ (mästare i tungviktsboxning 1959, död 2009) klippte sig på Eness frisersalong under tiden som han jobbade som stensättare - när han la grunden till det som skulle bli en så framgångsrik idrottskarriär.

Och 50-talsbilden på Ingo för oss in på stämningen, känslan inne i den lilla lokalen. Nostalgi. Det är svårt att beskriva den på annat sätt.

Steget in från Långgatans moderna mark är ett litet sådan rent fysiskt - men i sinnet är det desto större, det är som att kliva in i en tidsmaskin och resa en herrans massa år tillbaka. Raka spåret till forntiden som sagt.

En barberarstol är från början av 1900-talet, det finns en kondomautomat från 50-talet (med tidsenligt innehåll), en klassisk jukebox - bara för att nämna lite.

1. -Jukeboxen fungerar, där kan kunderna bestämma vad de vill lyssna på, säger Enes.
   

Jim Reeves, Doris Day, Elvis Presley... bara ett smakprov på vilka artister som står på menyn.

Och så då alla frisörprodukterna - Enes Talic driver ju inte bara en frisersalong, utan hans lokal är som ett litet museum där barberaryrket genom tiderna skildras.

1. -Det fanns när jag tog över 1995. Erik  (Midensten, 77, som var lärling hos grundaren Thure Roswall) tog med sig en del hem, men han kommer hit och klipper sig - och då har han alltid något nytt i källare. Han skojar alltid och säger ”nu har du förlorat två kunder”. Va? säger jag och Erik säger ”jag har kollat dödsannonserna”.
   

Mest är det klippningar som Enes utför, rakningen är mer av en kul grej, något han är stolt över att kunna, men det händer att han hjälper gamla män som inte längre kan raka sig själva. Dessutom är det inte helt ovanligt att män får en rakning via presentkort, eller att den som ska gifta sig passar på att göra sig riktigt fin.

Herrsalongen är lite av en utdöende art, det sägs att 99 procent av eleverna på frisörskolorna är tjejer, och den siffran är inte svår att tro på om man tittar in genom fönstren på några av Göteborgs många salonger.

Tråkigt, tycker Enes. Men väldigt bra för affärerna. I Göteborg finns ingen som han.

Skribent: Henrik Leman